Historia
Det är väl för de flesta med anknytning till orten Hälleforsnäs känt att Abine Noij var den som grundade  Hällfors bruk. Abine fick privilegium att på kronans allmänning invid Gnyssleån (Helleforsström) nyttja skogen för kolning och nyttja ett järnmalmstreck för järnmalm. Bergskollegiet ger honom rätten att på platsen även anlägga en masugn som drevs av vattenkraft från Gnyssleån.  I och med att Abine byggde en masugn startade invandringen från olika bruk, man kan antaga att Abine tog hit arbetare från sitt andra bruk, Hulta bruk i Gåsinge socken.


Styckebruket innan branden 1934, foto: Sörmlands museum, retusch Kaj Eriksson

kolhuset_webb
Kolhuset, byggt av Gustaf Celsing den yngre 1785-1786, foto: Kaj Eriksson

Hällfors Bruuk.
1659-1665 Abine Noij, troligen invandrad (vallon) från Belgien.
1665-1666 Dennes arvingar.
1666-1673 Börje Olofsson Buraeus, adlad Cronberg (Startade Smedstorps hammare).
1673-1686 Dennes arvingar (?-1679 arrenderades bruket av J. Hansson*).
* Källa Börje Cronbergs Diverse räkenskaper och handlingar rörande Hällefors bruk, Riksarkivet.
Hellfors Bruk.
1686-1704 Johan Lohe**, sockerbrukspatron, direktör, adlad 1704, av tysk härkomst.
**Ändrad från första källan med uppg. från Svenskt biografiskt lexikon.
1704-1741 Dennes arvingar.
1741-1744 Adam Leijel, bergsråd och landshövding, av skotsk härkomst, gift med Lohes dotter Hedvig Lucia.
1744-1745 Hedvig Lucia Leijel och Johanna Lohe.
1745-1755 Johan Wulfwenstierna och Johanna Lohe.
1755-1758 Johan Wulfvenstierna, kammarråd.
1758-1763 Hedvig Wulfvenstierna född Leijel.
1763-1770 Hedvig Lucia Leijel, född Lohe.
1770-1781 Henric Leijel.
Hellefors styckebruk (från 1777).
1781-1788 Gustaf Celsing, friherre, president och kommendör av Kungliga Nordstjärneorden.
1788-1805 Ulrik Celsing, envoyé och kommendör.
1805 Lars Gustaf Celsing, major, ⅔ fideikommiss och Elisabet Lovisa Ihre, f. Celsing ⅓ fideikommiss.
1810-1813 Lars Gustaf Celsings omyndiga söner: Lars Gustaf, Fredrik och Ulrik ⅔ fideikommiss samt Elisabet Lovisa Ihre ⅓ fideikommiss.
1813-1825 Lars Gustaf Celsing under Svedenstjernas förmynderskap, ⅔ fideikommiss, och Elisabet L Ihre ⅓.
1829-1876 Lars Gustaf Celsing (Lasse Celsing) ⅔ fideikommiss och Elisabet Lovisa Ihre född Celsing, ⅓ fideikommiss.
1876-1897 Petrus Fredrik von Celsing.
1897-1904 Petrus Fredrik von Celsing utarrenderar bruket Hellefors Styckebruks verkstäder, till Fritz Lundwall & Co.
1897-1900 Fritz Lundwall (i konkurs 8 september 1900).
1904-1905 Elof Fredrik von Celsing (Fideikommisset upphör vid hans död).

PDF med Hellefors styckebruks ägarlängd 1659-1997 (Källa: Bruket, -Arbetsplats och samhälle 1997, ISBN 91-630-5790-5, *Ändring efter källan Svenskt biografiskt lexikon)

 

stora_huset_webb
Disponentbostaden, även kallad Stora huset, foto: Kaj Eriksson


Lite mer ingående om:

Abin Noij, var brukspatron vid Hulta bruk i Gåsinge (D). Gift med en av systrarna Herou. Han arbetade nära bruksförvaltaren François Fassing på Åkers styckebruk som var gift med den andra dottern Herou. Efterhand 1659 fick han privilegium för en ny masugn vid Hellfors bruk. Känt är att han donerade en mässingsljuskrona med 10 pipor till kyrkan i Gåsinge. Att gjuta kanoner i Hellefors ska enligt källor endast kunna göras genom ett muntligt medgivande och antagligen var det räntmästare Börje Cronberg som tillät Abine gjuta kanoner i Hellefors med Hulta bruks privilegie (inte bekräftat).
Källa: Gåsinge C:1 (1686-1749) Bild 11 / sid 10

abine


 

Börje Olofsson Bureus adlad Cronberg, född i Örebro 1622 och död i Stockholm 1673, var en svensk räntmästare och affärsman som under 1600-talet skapade en stor förmögenhet.
1666 köpte han Hellfors bruk av Abine Noij’s släktingar. Han ägde och drev Räntmästarhuset, palats uppfört vid Skeppsbron, Hälleforsnäs Bruk, köpts 1666 och sålt 1668 till Johan Lohe. Tanto sockerbruk, 1669-1675 (sålt av hans arvingar 1675). En av de ledande männen i det nya tobakskompaniet på 1660-talet.

Börje Cronberg anlade Smedstorps hammarsmedja i L:a Malma socken (Malmköping) Läs mer om Smedstorps hammare här.


Johan Lohe, adlad Lohe år 1703, född 28 oktober 1643 en mil från Jever, Ostfriesland i Tyskland, död 1704 i Stockholm, var en svensk adelsman och bruksherre. Han ligger begravd i Loheska gravkoret i Fors kyrka i Eskilstuna. Han föddes troligen på sin fars gods Meringsburg i Tyskland. Endast 15 år gammal flyttade han 1658 till Stockholm, där han några år uppehöll sig hos sin kusin Henrik Lohe. Den 7 december 1673 ingick Johan äktenskap med Anna Blume. Hon var dotter till den kunglige hovkonditorn Tobias Blume från Spandau och hans andra hustru Anna Tecklean. Under 21 års tid fick Johan med sin hustru Anna arton barn, tretton av dessa nådde vuxen ålder.

År 1686 köpte Johan Lohe Hälleforsnäs bruk av räntmästare Börje Cronberg och två år senare införlivades Ströms Bruk i vad som skulle bli ett stort bruksimperium. Han ägde även sockerbruk, handelshus, skeppsfart och bankirrörelse. 1686 tillpantade sig Lohe säteriet Sundby med Fräkentorp mm i  L:a Malma (Malmköping), och 1687 köpte han Hellefors bruk i L:a Mellösa (Hälleforsnäs) och Smedstorps stångjärnshammare i L:a Malma (Malmköping).


Adam Leijel (1669—1744) blev bergmästare i Öster- och Västerbergslagen 1700, assessor i bergskollegium 1713 och bergsråd 1730, adlades 1717 och fick avsked med landshövdings titel 1744. Han var gift med en dotter till köpmannen och brukspatronen Johan Lohe. Genom att lösa ut hennes medarvingar kom han 1741 i besittning av bl a säteriet Biby i Gillberga, Södermanland.

Hans son Henric Leijel (född 1717, död tidigast 1781) ärvde efter sin mor Hedvig Lucia Leijel född Lohe och en syster även Hällefors styckebruk i L:a Mellösa (Hälleforsnäs), och säteriet Fjellskäfte i Floda, Södermanland. Henric sålde 1781 alla egendomar och hade då åtminstone sedan 1759 bott i England, där han ärvt sina farbröder, direktörerna vid engelska ostindiska kompaniet Henry Lyell (f 1665) och Baltzar Lyell (f 1672). Henric Leijel d y hade inga söner.


Baron Gustaf Celsing född 9 januari 1723, död den 30 januari 1789 var diplomat med nära kontakter både med krigs- och kungamakten i Sverige. Han var ämbetsman och senare även president vid Kommerskollegium mellan 1770-1789. Han var även kommendör vid Kungliga Nordstjärneorden. God vän med riddaren och bergsingenjören Sven Rinman.

Den 20 december 1781, förvärvade han för en summa av över 99,000 riksdaler specie (inventarierna m. m. inberäknat) det betydande Lohe-Leijelska bruks- och egendomskomplexet i Södermanland och Närke, bestående av säterierna Biby och Värsta (brukat som ladugård under Biby) i Gillberga socken, Fjällskäfte i Floda socken, Fräkentorp i L:a Malma socken samt Smedstorps stångjärnshammare i L:a Malma socken och Hällefors styckebruk i L:a Mellösa socken med underlydande, tillhopa 47 1/4 mantal, jämte torp, kvarnar, sågar och andra lägenheter samt rekognitionsskogar. Köpesumman översteg C: s förmögenhet så han hade samma dag som köpekontraktet underskrevs, 7 november 1781, träffat en överenskommelse med brodern Ulrik Celsing , att denne skulle vara med i köpet, och det blev också Ulrik Celsing, som betalade större delen  köpeskillingen. Någon tid efter köpet lyckades han erhålla skatteköpsbrev (4 november 1783) på ett tiotal hemman. Han moderniserade tillsammans med Sven Rinman olika bruks- och tillverkningsmetoder. Sin förmögenhet, som vid dödsfallet upptogs till över 70,000 riksdaler och efter avdrag av skulderna uppskattades till över 46,000 riksdaler, testamenterade han 18 juni 1788 under fideikommissrättighet till brodern Ulrik.


Arbetarna

Mellan 1733-1794 fanns i brukslängderna mellan 50 och 100 personer upptagna. Av dessa arbetade några vid Smedstorps hammare och några vid gruvorna i Floda. I husförhören ser man att bruket stod för en stor del av befolkningen i L:a Mellösa socken.

Träskoadeln

På bruket fanns två stora gjutare-släkter, Hellberg och Hellström. Ättlingar till dessa finns fortfarande kvar i Hälleforsnäs. Att vara gjutare vid ett bruk på 1600- och 1700-talet ansågs som lite finare. Rent ekonomiskt tror jag inte det skiljde sig särskilt mycket från andra hantverksyrken men statusen var hög. I bouppteckningar efter gjutare syns inga större förmögenheter.

Förutom bruksarbetarna bodde och verkade här skräddare, mjölnare och bönder. Runt omkring fanns torp där många hade sitt levebröd av bruket. I och omkring bruket fanns även soldater.

htopp
Notera att bruksdammen ännu inte finns år 1677. Kartan hämtad från Lantmäteriets historiska kartor år 1677.


Kanonerna!

På 1700-talet var Hälleforsnäsbruket ett av de ledande styckebruken i Sverige. Produktionen var hög, men kanonerna relativt lätta och små. Dock förekom mindre order på större och grövre kanoner. Bruket producerade allt från 1-lödiga salutkanoner upp till grova 36-pundiga kanoner. Under 1770-1790 var den 6-pundiga kanonen av Majoren C. Fr. Aschlings modell den klart dominerande produkten.

12

Helleforsnäs kanoner var ofta märkta med ett ”H” (Hellefors, möjligen efter bruket Hulta? forskning pågår om styckemärkningen) på ena tappen och de 2 sista siffrorna i årtalet på motsvarande tapp. Alltså 1785 blev ”85” På mindre kanoner fanns märkningen även med HF inom en cirkel och som HF.SB.

h

1774snitt
Klicka på bilden för att se en hel sida ur räkningsboken.

Kända kanontyper:

½-pundig kanon

1-pundig kanon

1½-pundig kanon

2-pundig kanon

3-pundig kanon

4-pundig kanon

6-pundig kanon

12-pundig kanon

24-pundig kanon

36-pundig kanon

Delfinkanoner (kanoner med ”handtag” på tappstycket).

1½-pundig kanon

2-pundig kanon

4-pundig kanon

6-pundig kanon

Kända nickhakar (”nicka”små korta stycken) i kaliber:

”½”-pundig nicka

1-pundig nicka

2-pundig nicka

3-pundig nicka

Salutkanoner

”½”-lödig

1-lödig

1”½”-lödig

2-lödig

2”½”-lödig

3-lödig

4-lödig

6-lödig

12-lödig

 

Sven Rinman nämner i en skrivelse 1786 till Bergskollegium om en förbättring av vertikalborr för grova kanoner:

Uppå Presidenten uti Höglovliga Kungliga Commerce Collegio och Commendeuren av Kungliga Majestäts Nordstierneorden, Högvälborne Herr Baron Gustaf Celsings anmodan, har jag nästledne Sommar Höst varit föranlåten att på ett nytt inventerat inrätta en ny förendra en av de gamla vertikala borrverksmaskinerna med en ny påfinning, som med mera skyndsamhet skulle åstadkomma en lika säker verkan och pålitlig noggrannhet (från marginalen: än man i den förra inrättningen vågade förmoda) som i den uti massiva kanoners borrning som den av Herr Meÿer inrättade Horisontala maskin. Detta blev och inom några veckor 3ne månader verkställt och var så mycket nödigare, som några och 6 pundiga kanoner, vilka nu skulle borras av en ovanlig längd och fodrades således yttersta mera noggrannhet. Borrningen gick osckså med denne ackurat och nya maskin ganska lyck fort, på 1 tredjedel mindre tid än uti det Horisontala maskinborrverket (lite kladd) vanligen är. Som härrörde deraf at borrspån här av sig själv utfaller och ej hindrar arbetet med borr och dess utdragande som vid den Maÿerska maskin som oftas måste måste brukas. Alla kanonerna ble befunnos även vid besiktningen utan fel och beskjutningen utan fel. Läs brevet i sin helhet här (PDF).


Grova kanoner från Hälleforsnäs

Här ses ordersedeln för ett gäng större kanoner av Majoren C. Fr. Aschlings modell.
36-pundiga 150 st
24-pundiga 270 st
12-pundiga 60 st

Den ”Nya modellen” är troligen efter att man ändrat utseendet på stötbotten i eldröret

Källa: Hellefors Styckebruks bruksarkiv på ArkivSörmland, Ritning ifrån Celsings egna arkiv från Biby Eskilstuna, som nu ingår i bruksarkivet,



36-pundigt monster, ritad av C. Fr. Aschling, kanonen på bilden gjuten vid Åker


_MG_1663

6-Pundig kanon modell Aschling utanför Marinmuseum i Karlskrona

blocklavett-webb

Blocklavett till en Åkers-mörsare, gjuten på bruket på 1800-talet

 


Det hände 1785

brukslangd

gcelcing-289x300Brukspatron för nämnda år var Gustaf Celsing, envoyé, friherre, president i kommerskollegium och kommendör av Kungliga Nordstjärneorden. Hans stora inflytande vid dessa viktiga positioner gav honom viktiga kontakter med den  militära och den kungliga makten i Sverige. Att sälja in Hellefors Styckebruks förnämliga kanoner måste varit lika lätt som att ta godis från barn. En del kanoner såldes via privata järnkrämare, en slags handlare i just järnartiklar.

Den för tiden klart kunnigaste styckgjutaren hette Per Jakobsson född 16 september 1743 . Han var son till uppsättaren Jacob Persson. En annan av styckgjutarna vid bruket var min mormors morfars morfars farfars bror Erik Persson född 1738. Gift med Maria Jonsdotter född 1743

Erik börjar som gjutardräng åt sin far Per Hansson även kallad Hellberg vid masugnen, och får till en början springa ärenden åt fadern och de äldre gjutarna. Med tiden lär han sig yrket och blir mer precis i titeln nu grytgjutaredräng. Som grytgjutaredräng gjuter han tillsammans med sin far, eller ibland helt på egen hand grytor precis som namnet skvallrar om. Men det är inte bara grytor, utan även andra produkter som gjuts direkt i formar. I husförhörsländen Mellösa AI:4 (1767-1776) är Erik skriven som Styckegjutare.

Trots olika titlar så är alla mer eller mindre inblandade i kanontillverkningen vissa tider på året. Förutom kanoner gjuter man lavetten till åtminstone den 6-pundiga kanonen bestående av lavett med fyra hjul satta på en gjuten kursör. Till detta tillkommer mängder av ammunition och granater i olika modeller och kalibermått.

Jan Nyman är arbetskamrat med Erik och ser till att de massiva kanonstyckena blir borrade i den stora vertikalborrvinden. Redan år 1756 bestämde man i Sverige att alla kanoner skulle gjutas hela. Fördelen med massiva eldrör var att gallror, blåsor och andra håligheter minskade. Dessa gjutfel förekom oftare när man göt med en kärna. Om en blåsa eller ihålighet fanns på fel plats i kanonen försvagades den och kanonen kunde sprängas. Eldrör som exploderade förekom då och då. En sådan olycka medförde ofta illa lemlästade soldater, även dödsfall förekom.

De tidiga kanonerna gjutna med kärna borrades snabbt rena i loppet, men i och med att man gjöt kanonerna massiva blev borrningen av loppet ett otroligt tidskrävande arbete. Därför förfinades borrtekniken. På bruket investerar man i den senaste tekniken. Bara Åker hade effektivare borr vid den här tiden. De äldsta borrverken var horisontala och uppförda enligt Major Meijer.  Den vertikala mer tekniskt avancerade borrvinden som fanns på bruket var ritad av ingenjören Sven Rinman från Eskilstuna. I avräkningsböckerna syns tydligt att Sven Rinman även hade ett finger med i olika ekonomiska poster. Kanske betalades konstruktionen av borrvinden med någon form av natura/investering.

Canonjärn kallas det tackjärn, som är tjenligit til canoners gjutning, eller af sådan egenskap at det faller väl uti formen med slät yta – är starkt at sönderslå, eller spränga – är lagom satt, eller hvarken för litet eller för mycket malmadt samt således icke medförer något märkeligit glimmer och kies, eller blyertslika fjäll af svart sotande färg, icke heller så kalladt Rödmår. Järnet bör ock, uti stort stycke afslagit, hvarken vara svartgrått, eller grofftjernigt, eller heller hvitt och stråligt, utan ljusgrått och fingrynigt samt tätt och utan små håligheter, eller Gallror hvaraf canon i kulloppet kan blifva skadad.
Ibland tjenligaste malmer för godt järn til canongjutnng kunna de järnfärgade, eller svartgrå, retractoriska, fin- eller grofgryniga, räknas, med inblandning af skörlberg, fältspat, granatberg och litet kalk. De grå blodstensmalmerne gifva väl godt gjutningsjärn, som dock ej altid befunnits så starkt för canoner, om icke med en lagom blandning af de förenämde.

per_jakobsson-300x291
Kanonerna från Hellefors Styckebruk har ett ”H” på ena tappen och gjutårets sista två siffror på motsatta tappen. På kammarstycket finns gjutnummer och årtal i romerska siffror. Av de 40-tal kanoner jag lyckats lokalisera har 1785 års 6-pundiga kanoner som högst gjutnummer 155. På bruket fanns vissa yrken som konterade direkt mot ”Canoners Tillverknings Conto” som t ex masmästaren, kolarna, styckeformarna, styckegjutarna och styckeborrarna. Men studerar man avräkningsböckerna kan man se att vanliga gryt- och sandgjutare också fick betalt för att ha hjälp till som drängar vid kanontillverkningen. Det här året som vi koncentrerar oss på (1785) gjuter man kanoner i 73 dygn. Jag gissar att hela bruket var satta i arbete med enbart kanoner under dessa 73 dygn. Blåsningen detta år pågick i 236 dygn vilket får anses som en relativ kort blåsning. Som ytterlighet åt andra hållet kan man se att åren 1781-82 blåstes ugnen i över ett år i streck, mer exakt hela 408 dygn. Följande år var mer normal med 294 dygn.

1785 tillverkades mer än 60 st 6-pundiga kanoner.  förutom 6-pundiga kanoner gjordes ”½” – ”1” – ”1½” – ”2” – ”3” -”4” – ”6” -pundiga kanoner. Just 1785 gjordes inte några 12-pundiga kanoner, men kolumnen för 12-pundiga kanoner finns med i bokföringen. Även fem olika modeller av Delfinkanoner (eldrör med en form av handtag på tappstycket). Dessa kanoner benämndes inte som pundiga utan skrevs i kontoboken som lödiga.Totalt för året gjordes hela 336 st kanoner. De 60 st 6-pundiga kanonerna ingick i ett kontrakt till Kungliga Amiralitetet i Karlskrona som köpte 182 kanoner mellan mars 1785 till februari 1786

1785-karlskrona-liten

Bilden visar ett kontrakt på tillsammans 182 st 6-pundiga kanoner. Källa: Hälleforsnäs bruksarkiv GLa 23 (sid 181-182).

Kanonerna lagras för transport till Torshälla. Troligen transporterade man kanonen unden den period av året då marken var frusen. Vägarna var dåliga och kanonerna drogs på släde eller vagn med oxar och/eller starka arbetshästar. Kenneth Engvall som arbetat som lantmäteriingenjör på Lantmäteriet i Eskilstuna har under en tid studerat kartor och annat material för att försöka märka ut den gamla kanonvägen mellan bruket i Hällefornäs och utskeppningsplatsen i Torshälla. När en sådan karta är färdigställd kommer jag se vad jag har för chanser att publicera den här på sidan.

 

Gör ett besök på Helleforsnäs Gjuterimuseum. Trevligt museum med sparade miljöer från olika yrkesutövare, bandy- och nöjesnostalgi.