Finspångs bruk vid Finspångsån i Risinge socken, Östergötland är ett av de äldsta bruken i Sverige. Under mer än 300 år var det också Sveriges största kanongjuteri. Först ägdes bruket av staten som drev bruket där från mitten av 1500-talet. Holländaren Wellam De Wijk arrenderade verksamheten mellan 1587 och 1599.

Rika Holländare var intresserade av det svenska järnet och Gustaf II Adolfs krig var dyrt. Genom ett kungligt brev den 16 juli 1618 pantsattes hela Finspångs gods till Louis de Geer för en skuld även om verksamheten stod i Willem de Besches namn. De Geer köpte egendomen 1641 som bestod av 79 ½ hemman i norra Östergötland samt 5 ½ hemman i Dannemora bergslag.

Louis de Geer, som blev svensk medborgare och adelsman, såg till att Finspång blev centrum för svensk vapenindustri under en lång tid framöver och Finspångs bruk kom att tillhöra hans ättlingar fram till 1856 då det såldes till förvaltaren Carl Ekman. Under 1870-talet fick Finspångs bruk för första gången en allvarlig konkurrent då Bofors bruk också började tillverka kanoner. Nu tillverkade man inte kanoner enkom för svensk räkning utan man exporterade dessutom till Danmark, Ryssland, Holland och Egypten.

När Louis De Geer tar över industrin år 1618 förde han även hit mängder av vallonerna, som genom kontrakt på jobb med bättre lön välvilligt flyttade till Sverige. DeGeer lyckades vid sitt första år skeppa ut hela 13 fartyg från Norrköping, lastade med 827 järnkanoner, 8 000 järnstänger, 8 577 harnesk och 10 000 kulor och granater.


Kanoner bärgas från ett vrak i Läsö, Danmark, kanonerna märkta ”LDG” för Louis DeGeer.

Kanontillverkningen vid Finspångs bruk fortsatte fram till årsskiftet 1910/1911 då Bofors bruk övertog verksamheten och flyttade tillverkningen till Bofors. Finspångs bruk och ägor styckades upp i flera olika företag och en period med stora förändringar och omställningar i Finspång inleddes.