Kanonen uppfanns i Kina någon gång mellan 900- och 1200-talet.
Kanoner kom först till Europa någon gång på 1300-talet. De äldsta pjäserna göt man av brons.
På 1400-talet började man även tillverka kanoner i laminerat järn, dvs flera lager med längsgående järnstänger vilka hölls samman av smidda ringar. Även läder och andra material användes (se läderkanon här).
Loshultskanonen
Loshultskanonen hittades utanför Loshults by 1861 och kallas Loshultskanonen eller Loshultsbössan. Denna har daterats till 1300-talet, och anses vara ett av världens äldsta bevarade eldvapen. Den förvaras numera på Historiska museet i Stockholm. Kanonen är gjuten i kopparlegering (brons).
De tyngre kanonerna göts i koppar, senare även i brons. Med tiden utvecklades tekniken att tillverka gjutjärnskanoner, och redan 1560-talet tillverkades de första kanonerna i gjutjärn. På grund av att man måste göra gjutgodset betydligt tjockare för att uppnå tillräcklig hållfasthet fortsatte man dock att tillverka bronskanoner ända in på 1800-talet, trots att järnkanonerna blev betydligt billigare. Från 1700-talet hade gjutjärnskvaliteten förbättrats så pass att de flesta kanonerna som tillverkades var av järn.
När de gjutna kanonerna slog igenom började man att borra kanonernas lopp, och ge kanonerna önskad kaliber och jämnare form. Säkerheten ökades även genom att gjuta massiva kanonen. Risken för att få gallror, hål och blåsor minskades på detta sätt.
Den äldre tekniken var att gjuta med kärna så att hålet för loppet redan var färdigt vid rensningen och bara behövde renborras. 1756 bestämde man att inga kanoner fick gjutas med kärnor, alla skulle gjutas massiva.
Från och med sent 1870-tal började man göra bakladdade pjäser. Dessa ersatte snabbt de mynningsladdade kanonerna. På Åkers Styckebruk uppfanns 1863 ett räfflat eldrör, en teknisk lösning som gjorde att träffbilden blev avsevärt bättre. En av fördelarna med bakladdning var att det förenklade tillverkningen av räfflade eldrör. I och med bakladdarna kom de gamla framladdningskanonerna snabbt att bli omoderna och många slutade sina liv vid våra fyrar som mistkanoner,
Ungefär samtidigt ersattes gjutjärnet i eldrören av smidesstål. Marknaden dominerades nu av det stora aktiebolaget Finspångs styckebruk som grundades 1885. Men man hade redan då gjutit kanoner sedan 1500-talet. Det är också nu som vapenfabriken Bofors börjar blomstra.
Den här sidan behandlar främst 1600- och 1700-talskanoner, de såkallade framladdningskanonerna.
3D-modell av en 6-pundig kanon av Aschlings konstruktion på lavett och kursör.
3D-modell av en 18-pundig kanon av Aschlings konstruktion
Framladdningskanon
Illustration: Kaj Eriksson
Pundigtal, kalibrar och spelrum.
Kanonens eldrör måste ha en något större vidd eller diameter än projektilen; skillnaden mellan dessa olika diametrar kallas projektilens spelrum. Om man lägger på spelrummet till kulans diameter får man eldrörets kaliber. Efter den kalibern anpassas sedan pjäsens övriga dimensioner.
På framladdningskanoner används förr i tiden termen pundighet för att bestämma eldrörets kaliber. I början angavs då de olika vikterna av runda lod (kanonkulor i gjutjärn). T ex om en kula väger 24 skålpund så ger det namnet till en kanon som kulan passar för, i detta fall blir kanonen 24-pundig. Detta kom med tiden att fungera sådar, visserligen överensstämde måtten någorlunda. Men i takt med att kanonerna effektiviserades ville man få till en mer noggrann metod. Därför kom redan på 1500-talet den så kallade Nürnbergska artillerimåttstocken som förvandlades till Svensk måttstock. I den fanns 5 särskilda mätlinjer:
- Stenlinjen: för mörsare och haubitzars kalibrar
- Granatlinjen: för bombers och granaters diametrar
- Kaliberlinjen: för kanoners kalibrar
- Jernlinjen: för kanonernas projektilers diametrar
- Blylinjen för handhållna gevär och dess kulors diametrar, samt yttre diametrar till fyrverkspjäser (signal-/ knallraketer).
Efter hand kom den svenska artillerimåttstocken att förändras och gled ifrån det gamla pundighets-tänket. En 24-pundig kula kunde efter de senare måttstockarna hamna på 29 skålpund. Det blev mer och mer krångligt att arbeta efter detta system eftersom spelrummet mellan olika projektiler och eldrörets också förändrades. Spelrummet behövs för att kulor och andra projektiler ska kunna laddas utan att fastna i röret. Gjuterierna hade också svårt att hålla jämn kvalité på sina kulor, men man eftersträvade alltid ett så litet spelrum som möjligt. För gjuterierna tillverkades schampluner (se nedan) som hjälp både för runhet och diameter. Är spelrummet för stort får man inte lika effektiv kraft och mer krut behövs för att kompensera skottet. Detta var också en anledning till att eldgivningen blev mindre träffsäker eftersom kulans hastighet inte blev vad som förväntades. Ett för stort spelrum kunde också göra att kulan ”studsade” inne i eldröret och inte följde kärnlinjen utan följde den sista studsen ut ur mynningen. För att komma ifrån dessa problem och få till mer likhet i kalibrar infördes 1831 det nya ”Kaliber-Systemet”. Det nya systemet skulle få mer noggrannhet mellan eldrörets kaliber, kulornas diameter samt spelrummet dess emellan.
Schamplun, för att kontrollera lodens (kulornas) rundhet och kalibermått.
Rostig?
Gjutjärn rostar inte – det är ickekorrosivt, en egenskap som framför allt beror på kolhalten. Den höga kolhalten i gjutjärn bildar s k grafit, ett ämne som starkt bidrar till att gjutjärn inte rostar. Bevisen finns runt omkring oss. Se bara på den här gamla gjutjärnskanonen som stått utomhus i 230 år – i skick som ny.
Den här gamla fina pjäsen är över 230 år gammal. Den ser nästan ny ut, men så är den ju också ett ’’ungt’’ exempel
Självfallet är det så, att om gjutjärn exempelvis grävs ned i mycket aggressiv jord, eller ligger i saltvatten så kommer det att få frätskador. Man bärgar än idag 1600- och 1700-talskanoner från havsbottnar runt om i världen. Men eftersom järnet brukar vara så kraftigt blir skadorna ändå ganska ringa. Då det är ungt, fäller det bearbetade gjutjärnet ut en speciell oxid som kan uppfattas som rost, men som ändå inte är det. Oxideringen upphör och om den skrapas/borstas bort, så återkommer den inte utan materialet förblir rent. Om gjutjärnet inte bearbetas alls, så har det kvar ett ’’gjutskinn’’ som skyddar järnet så att korrosion över huvud taget aldrig uppstår.
Källa: JOM