Kanonen uppfanns i Kina någon gång mellan 900- och 1200-talet.
Egentligen är det ingen som riktigt säkert vet när den första kanonen såg dagens ljus. Det troliga är att den allra första tillverkas i Kina omkring år 1200. De första eldrören var antagligen i bambu. Det viktiga här är att röret sköt projektiler av energin av en krutsprängning. Rören blev så klart snart tillverkade av metall för att klara mer krut för att kunna skjuta kraftigare projektiler och längre.
Kanoner kom först till Europa någon gång på 1300-talet. De äldsta pjäserna göt man av brons.
På 1400-talet började man även tillverka kanoner i laminerat järn, dvs flera lager med längsgående järnstänger vilka hölls samman av smidda ringar. Även läder och andra material användes (se läderkanon här).
Loshultskanonen
Loshultskanonen hittades utanför Loshults by 1861 och kallas Loshultskanonen eller Loshultsbössan. Denna har daterats till 1300-talet, och anses vara ett av världens äldsta bevarade eldvapen. Den förvaras numera på Historiska museet i Stockholm. Kanonen är gjuten i kopparlegering (brons).
De tyngre kanonerna göts ursprungligen i koppar och senare även i brons. Med tiden utvecklades tekniken för att tillverka gjutjärnskanoner, och redan på 1560-talet tillverkades de första kanonerna i detta material. Eftersom gjutjärnskanoner krävde betydligt tjockare gods för att uppnå tillräcklig hållfasthet, fortsatte dock produktionen av bronskanoner ända in på 1800-talet, trots att järnkanonerna var betydligt billigare. Från 1700-talet hade gjutjärnskvaliteten förbättrats så mycket att de flesta nytillverkade kanoner var av järn.
När gjutna kanoner blev standard göt man med en kärna och borrade endast loppet för att uppnå önskad kaliber och en jämnare form. Säkerheten förbättrades ytterligare när man år 1756 började gjuta massiva kanoner, vilket minskade risken för gjutfel som gallror, hål och blåsor.
Från sent 1870-tal övergick man till bakladdade pjäser, som snabbt ersatte de äldre mynningsladdade kanonerna. År 1863 uppfanns ett räfflat eldrör vid Åkers Styckebruk – en teknisk innovation som avsevärt förbättrade träffsäkerheten. En av fördelarna med bakladdning var att den förenklade tillverkningen av räfflade eldrör. Med denna utveckling blev framladdningskanoner snabbt omoderna, och många fick sin slutliga användning som mistkanoner vid fyrar.
Vid samma tid ersattes gjutjärn i eldrör med gjutstål. Marknaden dominerades nu av det stora aktiebolaget Finspångs styckebruk, grundat 1885, även om kanongjutning där hade pågått sedan 1500-talet. Det var också under denna period som vapenfabriken Bofors började blomstra.
Från och med sent 1870-tal började man göra bakladdade pjäser. Dessa ersatte snabbt de mynningsladdade kanonerna. På Åkers Styckebruk uppfanns 1863 ett räfflat eldrör, en teknisk lösning som gjorde att träffbilden blev avsevärt bättre. En av fördelarna med bakladdning var att det förenklade tillverkningen av räfflade eldrör. I och med bakladdarna kom de gamla framladdningskanonerna snabbt att bli omoderna och många slutade sina liv vid våra fyrar som mistkanoner,
Ungefär samtidigt ersattes gjutjärnet i eldrören av gjutstål. Marknaden dominerades nu av det stora aktiebolaget Finspångs styckebruk som grundades 1885. Men man hade redan då gjutit kanoner sedan 1500-talet. Det är också nu som vapenfabriken Bofors börjar blomstra.
3D-modell av en 6-pundig kanon av Aschlings konstruktion på lavett och kursör.
3D-modell av en 18-pundig kanon av Aschlings konstruktion
Skillnaden i storlek på en 6- och 18-pundig kanon av Aschlings modell (1785).
Framladdningskanon
Illustration: Kaj Eriksson
Pundigtal, kalibrar och spelrum.
Eldröret på en kanon måste ha en något större diameter än projektilen; skillnaden mellan dessa mått kallas projektilens spelrum. När spelrummet läggs till projektilens diameter får man eldrörets kaliber. Pjäsens övriga dimensioner anpassas sedan efter denna kaliber.
På äldre framladdningskanoner användes termen pundighet för att bestämma eldrörets kaliber. Ursprungligen angavs kalibern utifrån vikten på de runda lod (kanonkulor av gjutjärn) som användes. Till exempel, om en kula vägde 24 skålpund, kallades den motsvarande kanonen en 24-pundig kanon. Detta system fungerade till viss del, eftersom måtten stämde någorlunda överens. Men i takt med att kanonerna utvecklades blev behovet av en mer exakt metod tydligt.
Redan på 1500-talet infördes därför den så kallade Nürnbergska artillerimåttstocken, som senare anpassades till den Svenska måttstocken. Denna måttstock innehöll fem särskilda mätlinjer:
- Stenlinjen: för mörsare och haubitzars kalibrar
- Granatlinjen: för bombers och granaters diametrar
- Kaliberlinjen: för kanoners kalibrar
- Jernlinjen: för kanonernas projektilers diametrar
- Blylinjen för handhållna gevär och dess kulors diametrar, samt yttre diametrar till fyrverkspjäser (signal-/ knallraketer).
Med tiden förändrades den svenska artillerimåttstocken och avvek alltmer från det gamla pundighets-systemet. En kula som tidigare klassificerades som 24-pundig kunde enligt de senare måttstockarna väga upp till 29 skålpund. Detta gjorde systemet allt mer komplicerat, särskilt eftersom spelrummet mellan projektilerna och eldröret också förändrades.
Spelrummet var nödvändigt för att kulor och andra projektiler skulle kunna laddas utan att fastna i eldröret. Samtidigt strävade man efter att hålla spelrummet så litet som möjligt, eftersom ett för stort spelrum minskade skottets effektivitet. Om spelrummet var för stort krävdes mer krut för att kompensera för kraftförlusten, och eldgivningen blev mindre träffsäker eftersom projektilens hastighet blev oförutsägbar. Ett alltför stort spelrum kunde också leda till att kulan ”studsade” inne i eldröret, vilket gjorde att den inte följde kärnlinjen utan istället påverkades av den sista studsen vid mynningen.
Ett annat problem var att gjuterierna hade svårt att hålla en jämn kvalitet på kulorna. För att säkerställa både rundhet och diameter användes schabloner (se nedan).
För att komma till rätta med dessa problem och skapa en mer enhetlig kaliberstandard infördes 1831 det nya Kaliber-Systemet. Detta system syftade till att uppnå större noggrannhet mellan eldrörets kaliber, kulornas diameter och spelrummet däremellan.
Schamplun, för att kontrollera lodens (kulornas) rundhet och kalibermått.
Rostig?
Gjutjärn rostar inte – det är ickekorrosivt, en egenskap som framför allt beror på kolhalten. Den höga kolhalten i gjutjärn bildar s k grafit, ett ämne som starkt bidrar till att gjutjärn inte rostar. Bevisen finns runt omkring oss. Se bara på den här gamla gjutjärnskanonen som stått utomhus i 230 år – i skick som ny.
Den här gamla fina pjäsen är över 230 år gammal. Den ser nästan ny ut, men så är den ju också ett ’’ungt’’ exempel
Självfallet är det så, att om gjutjärn exempelvis grävs ned i mycket aggressiv jord, eller ligger i saltvatten så kommer det att få frätskador. Man bärgar än idag 1600- och 1700-talskanoner från havsbottnar runt om i världen. Men eftersom järnet brukar vara så kraftigt blir skadorna ändå ganska ringa. Då det är ungt, fäller det bearbetade gjutjärnet ut en speciell oxid som kan uppfattas som rost, men som ändå inte är det. Oxideringen upphör och om den skrapas/borstas bort, så återkommer den inte utan materialet förblir rent. Om gjutjärnet inte bearbetas alls, så har det kvar ett ’’gjutskinn’’ som skyddar järnet så att korrosion över huvud taget aldrig uppstår.
Källa: JOM