Redo kanon 1700-tal steg för steg:
Kanonen laddades genom mynningen. Därför måste eldröret befinna sig i rekylerat läge, det vill säga med mynningen innanför kanonporten om kanonen står på batteridäck när man laddar.
Samma sak gäller för fästningskanoner, man måste dra tillbaka kanonen så att man kommer åt framtill. Kanonen, låg oftast i en lavettlåda med hjul och drogs med hjälp av en stjärttalja in i fartyget eller iväg från bröstvärn och dyl.
Innan laddning måste dock eldröret rengöras med hjälp av en plunderskruv som rengör eldröret från ev kardusrester och skräp. Med en viskare av läder eller svinborst som doppas i en hink (läskbalja) med vatten rengjordes eldröret hela vägen ner i kammarstycket. Den våta viskaren gjorde även så att eventuella glödande krutrester släcktes. Vid strider blev eldröret varmt och behövde kylas, att viska kanonen med vatten sänkte temeraturen. Om man slog ett skålpund krut i hinken och lät salpetern i krutet smälta sänktes vattentemperaturen ytterligare vilket brukades i särskilt nödgade situationer. I fänghålet vid kanonens kammare tog man med hjälp av en fängborr bort eventuella krutrester i fänghålet.
Plunderskruv, att rensa loppet från skräp och kardusrester sedan förra laddningen.
Krutkoger 1700-tal
Krut hämtades i krutkoger och laddas i eldröret. På 1700-talet låg krutet förpackat i tygpåsar så kallade karduser, som trycktes ner i eldrörets bottenläge. I början skyfflades löst krut in i eldröret med hjälp av en skopa, men det lång tid och var ett osäkert sätt. På 1600-talets andra hälft börjar man använda karduser, en fuktkänslig tygpåse fylld med krut, (Maria Christina Bruhn uppfann på 1700-talet en vattentät fernissad kardus). Krutmängden beräknades vanligen till en tredjedel av projektilens vikt, en 6-pundig kanon med 3 -kiloskulor laddades med cirka ett kilo krut. Karduserna lagrades säkert i ett koger (en slags behållare i trä, eller kopparplåt) och hanterades av en konstapel (6) som sedan ges till laddaren (3). Flera koger kunde dragas fram med en skotthämtare (vagn). Kardusen laddades med knopen inåt, och sömmen nedvänd.
Bild: Armémuseum
När kardusen var laddad tryckte laddaren (3) och laddarens hjälpreda (4) ner en förladdning. Förladdningen bestod av mossa, halm eller tågvirke som pressades ner hårt mot krutet med en ansättare/laddstake. Efter förladdningen trycktes kulan in i loppet, eller den projektiltyp man avsåg att avfyra. En kanonkula till en 6-pundig kanon hade en kaliber om 8,5 – 9,5 cm, och kulan hade ett spelrum inne i eldröret med 2-5 millimeter.
Efter kulan/projektilen placerades en ny förladdning för att förhindra att kanonkulan rullade och rörde sig inne i eldröret.
Konstapeln (2) trycker hål i kardusen genom att sticka en rymnål genom fänghålet och in i kardusen. Sedan fylls krut både i fänghål och i fängpannan, på kammarstyckets nedre del dvs i bakre delen på kanonen. När kanonen laddats flyttar man fram kanonen i redoläget, fram emot skeppsidan eller bröstvärnet. Med kornet kunde erfarna riktare (6) och svansaren (1) svänga och elevera vinkeln på kanonen till en fullträff med ett kärnskott, det gjordes med en riktkil eller flera riktkilar under kanonen. Notera att svansaren bara fanns på vissa sjö- och artilleripjäser där den bakre delen av lavetten (svansen) var svängbar. Se mer om lavetter här
Om man hade fått klart från arklimästaren eller i från den officer som ansvarade kunde nu konstapeln ge avfyraren (5) order att antända kanonen med en luntstake.
Luntstaken är en pinne med lindad lunta på. Lunta var hampa eller lin som sedan dränkts i en trög vätska av bland annat salpeter och kalk.
Kanoner kunde även laddas med gesvinda skott (laddning och kula låg i packade ihop och kanonen kunde laddas i ett enda moment).
Säkerhetsregler:
Luntstaken fick inte placeras på vindsidan eller för nära kanonen eller krutet.
Laddaren fick inte stå framför pjäsen vid laddning, utan vid sidan av eldröret vid laddning.
Ammunition:
- Kulor/lod
- Skrå/kartesch (hagelskott).
- Kedjekulor
- Stångkulor/knyppel
- Spiklod
Kanonkulor, storleksförhållande. Notera att kaliber i centimeter kan variera mellan olika bruk/tidsperioder.
Det gjordes en del försök att standardisera som t ex den 1705 fastställda Svenska Artilleri-Måttstocken med varierande resultat.
För bruken fanns så kallade Schamploner, eller Schampluner för att mäta lodens rundhet och kaliber.
Bild: Kaj Eriksson
Bild: Armémuseum
Kartesch, ytterhölje oftast i tunt trä, fylld med små kulor/skrot. Det var en sådan här karteschkula som dödade både Löjtnant Drakenhielm och Kung Karl XII vid Fredrikstens fästning i norska Halden 1718.
På bilden ses ett kedjelod som stängdes med styrtappar i varandra och laddades med kedjan nedåt i kanonen. Vid skott delades de båda halvorna och träffytan fördubblades.
Stångkula, två yttre halvor sammanfogade med järnstång.
Spikkula/Spiklod
En 24-pundig första klassens kanon (225 kulors vikt) räckvidd var ca 400 meter vid kärnskott (kanonen siktas direkt mot mål). Vid visirskott, med eldröret eleverat över siktlinjen ca 1250 meter (sämre träffsäkerhet).
Vikt på eldrör och ammunition.
Ofta benämns ammunition på samma sätt som kanonens kaliber i viktenheten skålpund (pund) =425,076 gram. Men ibland kallas både kanoner och kulor för ”-lödiga”.
20 skålpund = 1 lispund.
Vikten på kulan, lödig är i kombination med mark en viktenhet.
En lödig mark = 210,6 g = ½ gammalt skålpund. Lödigtalet är vikten på kulan, d v s 3-lödig är 3 x 210,6 = 631,8 g,
d v s lite över ett halvt kilo. För att förkorta beteckningen ”lödig mark” skrev man helt enkelt bara lödig.
Källa lödighet: Hans Lineskär, Intendent på Statens maritima museer/Marinmuseum.