Sven Rinman
svenne

Sven Rinman, föddes 12 juni 1720 i Uppsala, och dog 20 december 1792 i Eskilstuna. Riddare av Kungliga Vasaordern och Bergsråd. God vän med Gustaf Celsing d.y.

  • Inskriven vid Uppsala universitet redan den 12 okt 1724 endast 4 år gammal där han undervisades i perspektivlära, teckning, matematik, mekanik och fysik.
  • Egenstudier i  bl a matematik och fysik i Uppsala och Sthlmolm 1733–1739,
  • Auskultant i Bergskollegiet 18 dec 1740
  • Ämnessven i Vetenskapsakademien 16 dec 41, studerade järn- och stålmanufakturer bl a i Nederländerna, Belgien, i flera tyska stater och i Frankrike 1746–1747
  • Bergsinspektor i Roslagen 18 jan 1749
  • Övermasmästare i Öster- o Västerbergslagen 4 mars 1751, dir för den grövre järnförädlingen (svartsmidet) i riket från 23 juni 1760, dessutom assessor utan lön med säte o stämma i Bergskollegium 13 sept 1775, bergsråd där 25 nov 1782, dessutom direktör för Fristaden i Eskilstuna 1784.
  • Ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien 1753
  • Ledamot av Patriotiska Sällskapet 1777.

Sven var en svensk bergsvetenskapsman, som har kallats Den svenska bergshanteringens fader. Han gjorde under sin tid betydande förbättringar, främst mekaniska rörande bergsbruk och järnhantering. Sven Rinman med hjälp av hans son Carl gjorde vid Hellefors styckebruk förbättringar på brukets borrmaskiner för kanoner, förbättringarna var koncentrerade till precision, prestanda och tid. Efter deras förbättringar borrades en kanon färdig med större noggrannhet och med  en tredjedels tidsbesparing.

Vertikalborrverk

vertikalborrvind

 

Borrmaskin för borrande av fänghål.
fänghålsborr


 

Carl Fredric Aschling

aschling

Aschling, Carl Fredric, född 18 juli 1751 i Stockholm, död den 5 juli 1820 i Härnösand.

  • Gjorde upprepade resor med handelsfartyg 1765—72
  • Volontär 1768
  • Lärstyrman vid galärflottan 25 juli 1769
  • Medelstyrman 31 dec. 1770
  • Löjtnantsexamen 1771
  • Löjtnant vid galärflottan 8 apr. 1772
  • Sjöartillerilöjtnant 20 juni 1774
  • Major och artillerikapten vid arméns flotta 29 apr. 1778
  • Överstelöjtnant och tygmästare 9 febr. 1791
  • Överste i armén 16 nov. 1799
  • Överste i arméns flotta 18 dec 1801
  • Ledamot av lantartillerikommitten 19 jan. 1803
  • Besiktningsman av kanoner och ammunitionssorter för flottorna 9 maj 1805
  • Sekundchef för Stockholms eskader 27 dec. 1806
  • Konteramiral 9 nov. 1808
  • Adlad 29 juni 1809
  • Landshövding i Gotlands län 19 juni 1812, entledigad 11 mars 1817
  • Landshövding i Västernorrlands län 3 juni 1775
  • Ledamot av patriotiska sällskapet 1784 samt av krigsmannasällskapet 1796
  • och samfundet pro fide et christi-anismo 1800;
  • Riddare av Svärdsorden 1798
  • Kommendör av Svärdsorden 1811
  • Hedersledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1813
  • Ordförande i Västernorrlands läns och hedersledamot av Jämtlands läns hushållningssällskap.

C F Aschling var också konstruktör av kanoner i olika former. Han besökte bl a Hellefors styckebruk 1785 och 1786 och provsköt samt godkände de 6-pundiga kanoner som där gjutits efter hans ritningar.


36-pundig kanon av Aschlings konstruktion

 


Kombinationsritning till 12-, 24-, och 36-pundiga sjökanoner av Aschlings konstruktion


Fredric Henric af Chapman

chapman

Fredric Henric af Chapman, före adlandet Chapman

Född:1721-09-09 – Göteborgs stad, Västra Götalands län
Död:1808-08-19 – Karlskrona stadsförsamling, Blekinge län

  • Sjöofficer
  • Amiral
  • Skeppsbyggmästare
  • Skeppsbyggnadsteoretiker
  • Ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1793.
  • 1767 Riddare av Svärdsorden
  • 1772 Adlad af Chapman

chapmankanon

Kanon av modell Chapman


Jacob Tornqvist

Född i Karlskrona 1720 död på samma ort i januari 1761 .

Kaptenlöjtnanten och Amiralitetstygmästaren, Riddare av Svärdsorden, Jacob Tornqvist var en känd konstruktör av kanoner och lavetter – kanonlådor. Han sparade ingen möda att lära sig den konsten grundligt. I tygmästarens åligganden ingick bl a att kontrollera och provskjuta kanoner, som levererades från styckebruken. I avsikt att grundligt sätta sig in i alla förhållanden i samband med gjutning av kanoner och kulor tillbragte Tornqvist år 1753 en längre tid vid Stafsjö bruk, och från denna resa lämnar han en utförlig rapport som han rubricerar ”Berättelse öfver de observationer jag anstält wid Styckegjuterierna till tienst för de artillerie officerare som åstunda nödig insikt härutinnan ad acta lagd och till förbättring för framtijden bevarad.” (Handskrift; Marinmuseet och Modellkammaren, Karlskrona).

tornqvist

Här konstruerade han sin 24-pundiga kanon, han lade ner mycket tid på tapparnas placering, och ville få flera av de befintliga kanonerna på skepp kasserade för att de hade fel vilopunkt. Hans egna ritning granskades av Översten och Riddaren Cunninghame. Tornqvists kanon blev till slut godkänd och denna relativt långa, tunga och starka kanon blev föremål för mycket prövande och diskuterande under 1700-talets sista decennier, men levde som 24-pundig kvar ett långt in på 1800-talet.


cunninghame

Thomas Cunninghame

Född: 1 april 1691 i Stockholm
Död: 23 augusti 1759 i Karlskrona
Artilleriofficer, Underofficer
Thomas Cunninghames verksamhet var icke inskränkt till artillerietablissemangen i Stockholm. Hans tjänsteställning medförde, att han i hög grad kom att tagas i anspråk för kontrollen av krut- och styckebrukens leveranser. Årligen reste han omkring för att fullgöra denna uppgift, åtföljd av den personal, som erfordrades för artilleripjäsernas provskjutning. Bruken var inte bara kronans leverantörer, tvärtom utgjorde kanonerna sedan gammalt en viktig svensk exportvara. På grund av rådande politiska förhållanden blev 1750-talet en högkonjunktur för den svenska kanonexporten. Medeltalet per år steg från 5,080 skeppund 1752—55 till 8,511 skeppund 1756— 58, och 1759 kulminerade utförseln med 13,315 skeppund. De främmande makter, som hade beställningar i Sverige, anlitade med förkärlek Cunninghame som kontrollant, och hans täta rundresor till bruken gällde även deras uppdrag. Den svenska styckehandelns historia är föga känd, men det finnes ingen anledning att betvivla samtidens uppgift, att Cunninghames kontrollerande verksamhet varit av största betydelse för kanontillverkningens utveckling och anseende, ej minst i utlandet. Även krutbruken skola ha dragit fördel av hans tekniska insikter.


pehrb

Pehr Bernhard Berndes
Född: 1750-04-30 – Alunda församling, Uppsala län.
Död: 1826-05-20 – Stockholms stad, Stockholms län

Sjöofficer och militäringenjör

  • Intogs vid sju års ålder i Östhammars stadsskola.
  • Student i Uppsala 22 februari 1759
  • Volontär vid fortifikationsmilitärstaten 3 september 1771
  • Avlade officersexamen 1776
  • Arklimästare på galärflottans stat 20 september samma år.
  • Informationsadjutant med amiralitetslöjtnants värdighet 5 februari 1777 och tjänstgjorde sedan vid arméns flottas svenska och finska eskadrar
  • Medföljde 1781 fregatten Svarta örn på konvojexpedition till Medelhavet Kommenderad 1788 att under kriget förrätta ammunitionsbesiktningar och kanonprovskjutningar för flottans räkning samt uppgav därvid av K. M: t fastställt förslag till ändring i krutladdningarna för flottans kanoner.
  • Kapten 8 maj 1789
  • Ledamot av Patriotiska sällskapet 1789
  • Ledamot av Krigsmannasällskapet (sedermera Krigsvetenskapsakademien) 1804
  • Erhöll Vetenskapsakademiens större Sahlgrenska guldmedalj
  • Ledamot av Vetenskapsakademien 1812
  • Var dessutom ledamot av flera in- och utländska lärda sällskap.

cc

Carl Cronstedt

Född: 1672-05-20 – Stockholms stad, Stockholms län
Död: 1750-12-13 – Stockholms stad, Stockholms län

Artilleriofficer, General, Krigskollegiepresident

Hans nya idéer mötte ofta starkt motstånd. Överste Gabriel Appelman, artilleriregementets chef, tog de nymodiga projekten nästan som en personlig förolämpning. Med Stenbocks hjälp bröts dock hans motstånd. Den 31 oktober. 1710 godkändes hans förslag av defensionskommissionen. I tillämpningen visade sig hans konstruktioner och nyorganisation synnerligen värdefulla. Vid anfallsstrid och förföljning kunde artilleriet i trav köra fram före infanteriet och med sin eld inleda striden. Upphunnet av infanteriet, kunde det på liknande sätt återvinna sitt försprång och taga fienden under förnyad eld samt på så sätt från den ena ställningen efter den andra stödja det egna infanteriets anfall. Av samtida uppgives det, att kanonernas eldhastighet  tack vare hans system uppdrevs; till 12-14 och ibland även 16 skott i minuten. Hans pjäser kunde gå i ställning och skjuta tio skott på samma tid, som förut erfordrats enbart för att föra en kanon i ställning och göra den eldberedd. Samtidigt vanns den stora fördelen, att servisens antal avsevärt kunde nedbringas.

Trots att han var en av Sveriges största innovatörer och hade bidragit stort till artillerivapnets främjande, blev han 1719 vid utnämningen av ny generalfälttygmästare förbigången av Hugo Hamilton, Han begärde då avsked och tillstånd att gå i utländsk tjänst, men detta blev ej beviljat. Riksdagens sekreta utskott, som åtog sig hans sak, begärde, att han nästa gång platsen blev ledig skulle få densamma samt gav honom några metallkanoner som hedersgåva. Han fortsatte emellertid att föra befälet över artilleriregementet. Förtjänsten av att detta vapen, oaktat den allmänna dekadansen i fråga om försvaret, tyckes ha varit av fullgod beskaffenhet, tillkommer helt honom. Hans s. k. system, som ånyo blev fastställt genom defensionskommissionens beslut 12 mars 1726, levde sedan länge kvar och togs även till förebild i utlandet. Vid riksdagen 1726—27 fick han utarbeta ett förslag till en särskild artilleristat för Finland. Hans första projekt ansågs av defensionsdeputationen alltför kostsamt, men ett reducerat förslag, som han framlade i december. 1726, antogs oförändrat av deputationen. Den nya kåren organiserades 1727.


Anders Spak (1676 adlad Gyllenspaak) Arklimästare 1647 (Styckebesiktare)

År 1667
I juli detta år gäller det åter kanonbesiktning. Spak anmodas bege sig först till Åkers Styckebruk för att beskjuta femtio st 24-pundiga järnstycken och därefter vid Välborne Börje Cronbergs bruk (Hellefors Styckebruk, Södermanland) besiktiga 80 st 8 pundiga stycken.


Marc-René de Montalembert
Född 1714-07-16 och död 1800-03-29

Markis Marc-René var en framstående fransk officer, befästningsingenjör och en duktig kanonproducent som gjorde stora efterforskningar i gjutjärnets olika kvaliteter. Han hade ett eget stort styckebruk i Ruelle i frankrike, La fonderie de Ruelle. I början gör man fel när man gjuter kanoner i Ruelle, Montalembert och en annan gjutare Mauritz gör då omfattande tester med gjutjärnets olika slutresultat beronde på mängden järn i ugnen, kontra olika smältors temperaturer. Hur ytor, seghet och olika gjutfel uppstår, respektive försvinner vid olika mängd järnmalm kontra träkol. Hurvida olika träkolstyper ändrar temperatur och därmed påverkar det gjutna järnets hållfasthet i den färdiga kanonen.


Kanontillverkningen i Ruelle fortsatte länge efter Montalemberts död.