masugnen_ullaberg

Den senare av Norshammars masugnar, uppförd på Karrebys ägor vid Ullaberg, som också gav namn åt masugnen.

Svärta Bruk

På 1600-talet kom Svärta att bli en av de viktigaste orterna för styckegjutning. Men redan på 1580-talet hade Hertig Karl startat en masugn i Svärta vid Ylinge, med malm från skogen där Svärta station låg, Förola-malmen kom först att brytas på 1680-talet. Platsen visade sig var idealisk för kanontillverkning, flera malmstreck och gott om vattendrag och skog. 1645 inmutade dåvarande borgmästaren i Nyköping Joakim Danckwardt tillsammans med sin måg Gerdt Störningk (båda födda i Lübeck) ett av malmstrecken i Svärtaskogen och året därpå fick de privilegium att anlägga ett järnbruk. Nu först kom järnhateringen igång på riktigt i Svärtatrakten, de gamla malmstrecken övergavs och de nya togs i bruk. Kolningen satte fart i skogarna och dammar byggdes, Men de båda bruksägarna blev nu tvugna att köpa upp några kronohemman i Svärta och angränsande socknar, dessa behövdes dels för att kunna nyttja dagsverken för kol och arbetskraft och dels för att bygga dammar, vägar och brukslokaler. I samband med att en hytta byggdes så lät man bygga en hammarsmedja vid Brolötstorp, dagens Svärta Gård. Det var här tyngtpunkten på verksamheten kom att hamna i det alltmer växande brukskomplexet. Masugnen för Svärta bruk (även kallad Björndals bruk¹) som först kom att ligga i anslutning till Grissjön döptes efter socknen och kom att heta Svärta Bruk och hammaren blev Norshammar. Bruket var rejält spritt över en stor areal, vid Ylinge fanns en äldre hytta, som troligen användes parallellt med den vid Grisjön som senare kom att heta Masugnssjön. 1761 flyttades dock masugnen från Masugnssjön till skogen under Karreby, och hette nu Ullabergs masugn. Vid Svärta bruk och Ullaberg tillverkades i första hand ammunition, men vid några tillfällen göts kanoner på Stavsjö bruks privillegier då Stavsjö vid minst tre tillfällen brann ned, först 1686, sedan 1717 och senast vid rysshärjningen 1719. År 1783 fick Svärta och Stavsjö samtidigt rätt att gjuta stycken åt Svenska kronan med Svärta/Stavsjö (VB) som bruksmärke.

¹ Björndals bruk, källa: 8:e Bergmästaredistriktets arkiv (F, H, G, D, E) EIb:1 (1612-1749) Bild 1060 / sid 82

Svärta socken Brolöttorp eller Norshammar – Geografisk avfattning 1677, Lantmäteriets historiska kartor

För att göra kanoner behövdes järn som man bröt vid Förola. Man hade då förstått att sammansättningen av den malmen var idealisk för kanongjutning. Därför användes Förolamalmen även vid Stavsjö bruk. Förola malmfält kom genom åren att bestå av flera skarnjärnmalmer, på platserna Förola, Åbro, Svärtagård, Reinholdsgård, Långgruvorna och Kärrstugan. Stråket låg i ett nordnordöstligt-sydsydvästlig riktning. Förola gruvor är brutna på manganrika svartmalmer som ligger i kalksten. Järnhalten varierar mellan 40 och 50 % Fe och manganhalten skall ha växlat mellan 0,24 och 4,13 % MnO. Inom Förolaområdet finns ett flertal branta schakt som stupar mot nordöst. Den största dagöppningen är ca 50 m lång i ungefär nordväst-sydöst och 20 m bred med 20 m höga brottväggar på hängandet. Kalkstenen vid Förola har varit rik på skarnmineralen pyroxen och granat. Omgivande bergart är en kalileptit samt grå, gnejsig granit med pegmatit. Malmen som i genomsnitt var 6 m bred bröts till 180 meters djup i Stor- och Reinholdsgruvorna ända fram i modern tid.

Gerdt tog nu mer och mer över driften av bruket och under åren ytvidgades verksamheten. Vid Brolötstorp lät han uppföra en ståtlig sätesgård som fick heta Norshammar efter den intillliggande hammarsmedjan. Nu byggdes fler och större dammar, bönderna blev förbannade på Gerdt som med sina dammar fick marker att torka ut eller svämma över. De ansåg också att han fördärvade fisket i området. Man måste erkänna att Gerdt var en sann entreprenör för redan 1638 hade han med lite hjälp av svärfadern startat en hammare i Virå och 1666 Stavsjö Styckebruk med egen masugn, borrverk och verkstad. Tillsammans drog dessa bruk in kopiösa mängder pengar och förmögenheten växte. I och med detta kunde Gerdt utöka sina domäner och genom köp och förantningar av större och mindre gårdar kom han att äga mark såväl i Södermanland som Östergötland.

Under Karl XI:s reduktion fick Gerdt Störningk behålla nästan alla sina ägodelar, fast som lös och blev därmed betraktad som en mycket förmögen man. Anledningen till att han slapp så lindrigt undan beror på att han vid tiden för reduktionen var kronans största och viktigaste leverantör av kanoner och ammunition till både armén och flottan, något som Karl XI hade stort behov av. Svärta bruk lämnade viktiga bidrag till den svenska stormaktens upprustning men klarade samtidigt av att exportera krigsmaterial till kontinenten. När Gerdt Störningk dör 1692 tar Georg Thomas von Berchner som var gift med Gerdt Störningks dotter Elisabeth Störning över bruket. Nu kommer bruket att göra sina bästa år för att efter det stora nordiska kriget 1700-1721 återgå till en lugnare produktionsnivå för att senare på grund av svikande efterfrågan och visst ointresse för bruket nästan avstanna.

Efter Georg Thomas von Berchner kom hans son Gerhard och sedan sonson och namne Georg Thomas att driva bruket men det var först sedan Georg Tomas d y änka Ulrika Eleonora Ridderstolpe gifte sig med förvaltaren och greven Wolter Reinhold Stackelberg på Östermalma som bruket satte fart igen. Greve Stackelberg kom som sagt att sätta ny fart på bruket genom sitt energiska engagemang. Bruket blomstrade på nytt både i Svärta och Stavsjö. Pommerska kriget skrek efter kanoner och de båda bruken körde på för allt vad tygen höll. På 1760-talet var Svärta-Stavsjö-komplexet sveriges främsta kanon- och ammunitionsproducenter. År 1768 producerade Svärta/Stavsjö hela 420 ton som kan jämnföras med t ex Åkers styckebruk som bara producerade 247 ton.

P. A. Örnsköld som var gift med Ulrika Eleonora von Berchner blev greve Stackelbergs efterföljare, även han hade ett stort intresse för bruket och måste anses som en bra brukspatron. Bruket gick efter hans död 1791 över till att skötas av Per Schönström. – Sidan under arbete

ullabergs_masugn675
Ullabergs masugnruin, foto: Kaj Eriksson


Ullabergs masugn på karta 04-SVÄ-35, Storskifte från 1762 Källa: Lantmäteriets historiska kartor

kvarnhus_svarta_gard675
Norshammars kvarn, placerad strax ovanför hammarsmedjan som var timmrad och sedan länge ett minne blott. Foto: Kaj Eriksson

norshammar-300x211
Ett stycke stämplat 1/4 x 1 1/2 tum stångjärn.
Tjocklek: 7 mm.

svarta-bruksstampel
Stämpel: Gerdt Störning, Norshammar (Svärta, Södermanland). Stämpeln var i bruk redan enligt 1694-1711 års stämpelbok och fram till hammarens nedläggande.

Norshammars hammarsmedja.

Timrad smedja 20×9 meter, nu helt borta, kvar finns stenskodda kanter i ån. Smedjan hade två härdar (tysksmide), hammare och bälgar drevs med underfallshjul. Stångjärnet stämplat med GSN efter Gerdt Störningk, Norshammar.

Karta Lantmäteriet: 04-svä-76 Ägomätning 1863

Hammarsmedsmästaren Hendrick Hendricksson Gottfrid föddes 1705  i Skoga hammare, Svennevad (T).  Henrik hade en äldre syster Maria troligen också född vid Skoga hammare. Familjen flyttar sedan till Brevens Bruk (T) där pappan Henrik Magnusson Gottfrid är mästermed åtminstone mellan åren 1726-1730. Nästa gång familjen dyker upp är i Kila vid Ålberga bruk utanför Nyköping i Södermanland. Pappan Henrik Magnusson Gottfrid och modern Karin Persdotter Tolf bor kvar vid bruket där de senare dör och begravs.

1745-1746 någongång flyttar Henrik Henriksson Gottfrid (direkt förfader till mig 9 generationer) med hustrun Elisabeth Andersdotter och barnen Henrik (f. 1740), döttrarna Maria Lisa (f. 1741) samt Brita Catharina (f. 1744) från Kila till Svärta och bosätter sig vid Norrmalm och senare i Åstugan. Henrik arbetar vid Svärta bruk (Norshammar) som hammarsmedsmästare. Elisabeth dör 1778 och Henrik gifter snart om sig med Brita Persdotter född i Harlöten, Svärta 1720. Henrik och hans första fru Elisabeth får dottern Brita Catharina Gottfrid, gift med hovslagaren Johan Stafberg. De får dottern Johanna Stafberg som gifter sig med sandgjutaren Jan Andersson Hellberg (direkt förfader till mig 7 generationer) vid Hellefors bruk i L:a Mellösa.


Jag, den mångkunnige Gerdt Störningk, ägde en tomt i Åkroken. Under min tid agerade jag befälhavare i Nyköpings borgerskaps milis, samt drev klädesmakeri och bruksverksamhet. Därtill sålde jag starka drycker.

Det där sistnämnda skedde faktiskt utan tillstånd och förbjuds förstås så småningom. Stenskulpturen finns i S:t Nicolai kyrka.
Gerdt Störningk Överstelöjtnant, bruksägare och handelsman. Född i Lübeck 1609. Död i Nyköping 1691

Foto: Kaj Eriksson