Nävekvarns styckebruk.

Bruket startades av släkten De Besch som var valloner.
Bröderna Gillis och Hubert De Besche byggde år 1623 en masugn på kronohemmanen Stenskär och Salvetorp ( denna masugn revs 1934 ). Det nya bruket kallades Nävekvarn.

Bröderna stod först i kompanjonskap med Louis De Geer och bruket drevs på Louis De Geers privilegier. Detta kompanjonskap upphörde ganska snart och bruksrörelsen drevs sedan av familjen De Beschers som genom många egendomsförvärv skapade en solid grund för bruket.

1640  köpte Nävekvarns bruk Hackhyttan, Nyhyttan, Jesstorp, Nasstorp och Kocklösa i Lunda socken, vilka gårdar lades under bruket, mot att De Besche´s skulle vara skyldiga att årligen till kronan ”i visse och ovisse utlagor” göra vad som kunde bli bestämt. År 1684 erhölls under skattemannabörd och rättighet hemmanen Fada, Jelkhyttan och Pilhyttan i Tuna socken.

Som ägare av andra sedermera nedlagda bruk i trakten, Fada, Grishyttan och Bränn-Ekeby, kom släkten De Besche att med Nävekvarns possessioner att förvärvad hemman och gårdar. De förvärvade även stångjärnshammaren vid Ålberga bruk i Kila socken, Stjärnholm och andra egendomar.

För brukets var skogstillgången av stor betydelse då kolningen helt och hållet berodde på tillgång av skog. Den andra viktiga delen av Näfveqvarns bruk var järnmalmen. Under De Besche tid var järngruvdriften särskilt koncentrerad till Kärrgruvan, Dammgruvan och längre fram även till Schessviksgruvan i nuvarande Skeppsvik.

År 1661 erhöll bruket privillegie att ytterligare uppföra en masugnspipa och kanontillverkningen bedrevs i stor skala både för export och för kronans räkning. Stavsjö och Åker är några andra exempel på styckebruk med dubbelpipiga masugnar som med framgång kunde gjuta mycket grova kanoner.


Nävekvarns gamla masugn, bild: Södermanlands museum.

År 1719 drabbadesNävekvarns bruk som så många andra bruk och städer på östkusten av ryssarna. Nävekvarn brändes den 27 juli 1719. Det som förstördes var enligt en förteckning, som inlämnades till bergskollegium, följande: En masugn med två pipor jämte hyttor och motstugor, en borrvind, 30 stugor för bruksbefolkningen, två mjölkvarnar, själva herrgårdsbyggnaden, åtta bodar med upplag av spannmål, salt, järn, kulor, skrot och tegel m m.


Kanon framför Nävekvarns bruksherrgård. Bild: Södemanlands museum, foto Ivar Schnell.

Ägaren av bruket var vid denna tid Christina von Bercher, dotter till brukspatron Georg Thomas von Bercher på Svärta gård, änka efter avlidne Isac De Besche.
Sista blåsningen i masugnen var 1898.

Nävekvarns sista ägare ur släkten De Besche varIsak Georg De Besche. Bruket såldes till kommendanten på Dalarö skans, majoren G U Silversparre. Därmed kom bruket ur händerna på den släkt, som varit ägare sedan brukets grundande.

Ägaren G U Silversparre blev ej långvarig ägare av bruket. Den 14 juli 1806 sålde han det till ägaren av Ålberga gård, lagman G A Sederholm. Därefter kom bruket i händerna på grosshandlaren Johan Fredrik Sederholm. Denne sålde det den 31 december 1807 till handelshuset Johan Sederholm i Helsingfors, vars innehavare voro Kommerserådet Lars Johan Sederholm och Konsul Alexander Magnus Sederholm. Under den Sederholmska släkten började gruvdriften att minskas och istället för masugn övergick man till kupolugn.
Tillverkningen vid bruket blev som för så många andra styckebruk mer inriktad på fredligare saker än kanoner. Man började producera järnspisar, kokkärl, kaminer, tröskverk, plogar m m. Genom dessa produkter har Näfveqvarns bruks namn blivit bekant i många svenska hem.